Som ni säkert märkt vid det här laget älskar jag att få inspiration om Universum, Livet, Gud, kalla det vad du vill, men det jag tror sätter oss alla i ett sammanhang. En sådan inspirationskälla är boken “Herr Gud, det är Anna”. Den handlar om Anna som bara blev sju år gammal men förmedlade en otrolig närvaro och medvetenhet.

I ett stycke har hon genom att sätta två skovelhjul i två baljor fått hjulen att börja snurra genom att fylla på vatten med en slang. Hon har sedan ett samtal med Fynn som hon bor oss om apparaten:

- Det där är du, sa Anna och pekade på burken med skovelhjulet.

- Absolut, vad gör jag då? frågad Fynn

- Vattnet är Herr Gud.

- Uppfattat.

- Vattnet kommer från kranen ner i baljan, det rinner in i burken, som är du, och får dig att fungera som ett hjärta, sa hon och pekade på det snurrande hjulet. När du snurrar kommer vattnet ut genom den här slangen och får det andra hjulet att snurra också.

Där ser ni. Hur man kan göra en modell av Herr Gud med ett par skovelhjul. Borde finnas i varje hem.

- Är det inte bra Fynn?

- Jätte bra. Vi kan ta med oss det till kyrkan på söndag. Det kan ge folk något att tänka på.

- Nej det kan vi inte göra, det skulle inte gå.

- Varför inte?

- Jo alltså det är ju inte Herr Gud, fast det är lite likt honom.

- Än sen då? Om det fungerar för oss så är det ju fint. Det kanske fungerar för andra också-

- Det fungerar för oss för att vi är fyllda.

- Vad menar du med det?

- Jo, om man är fylld, då kan man använda vad som helst för att se Herr Gud med. Det kan man inte om man inte är fylld.

- Hur då? Säj något exempel.

Hon tvekade inte ett ögonblick.

- Korset! Om man är fylld så behöver man det inte för man har korset inne i sej. Om man inte är fylld har man korset utanför sej och då blir det nåt magiskt för en. Om man inte är fylld inuti då kan vad som helst bli något magiskt för en och då blir det en utanpå bit av en.

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Varje dag ber jag sinnesrobönen. Jag älskar den! Den är en gammal kristen bön, men jag gissar att den passar vilken tro som helst. Den inleds med Gud, men beroende på var jag är någonstans, sinnligt, inleder jag med Universum, Livet, ingenting eller kanske Gud. Ibland avslutar jag även yogapraktiker med den, och istället för Amen blir det Namasté. Om du ska säga den, testa gärna att säga (eller tänka) den långsamt. Reflektera över vad orden betyder i ditt liv just NU.