Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Varje dag ber jag sinnesrobönen. Jag älskar den! Den är en gammal kristen bön, men jag gissar att den passar vilken tro som helst. Den inleds med Gud, men beroende på var jag är någonstans, sinnligt, inleder jag med Universum, Livet, ingenting eller kanske Gud. Ibland avslutar jag även yogapraktiker med den, och istället för Amen blir det Namasté. Om du ska säga den, testa gärna att säga (eller tänka) den långsamt. Reflektera över vad orden betyder i ditt liv just NU.

När jag började med yoga för ca 9 år sedan såg jag det som ett bra komplement till den dans jag ägnat större delen av mitt liv åt, men nu alltså skulle sluta med. Jag var helt fokuserad på kroppen. När instruktören pratade om andning tänkte jag att “äsch, jag kan ju stå i alla de här positionerna utan att andas sådär”. Trodde jag ja! När jag ett par år senare försökte mig på att andas Ujjayi andning så insåg jag hur mycket längre jag faktiskt kunde komma i de fysiska positionerna.

Det var min väg in till att jag först och främst insåg att jag har ett sinne som jag kan välja att iaktta och inte identifiera mig med. Och sedan att det finns något oändligt mycket större bakom mina känslor och mina tankar. I hinduismen, som yoga plockat många grundstenar från, kallas det större för Atman, i kristendom kallas det för Gud, i islam kallas det för Allah och i vårt sekulariserade samhälle så är det för de som funderar över sådana här frågor kanske något som kan kallas Livet.