Inom yoga strävar man efter balans i den åttafaldiga vägen. Det finns mycket att lära från den och man kan arbeta efter dessa vägar genom hela livet. Varje individ är unik och bör hitta sin egen balans. Allting är föränderligt och därför måste en yogi/yogini hela tiden vara dynamisk i sin praktik och observant på hur, med de förutsättningar som ges just nu, kan han/hon nå balans?

Yama - moralövningar som anses vara grunden för hela yogadisciplinen och rötterna till vår evolutionära utveckling. Dessa är: Ahimsa (icke våld), Satya (sanning), Asteya (inte själa), Aparigraha (inte samla) och Brahmacarya (moderation).

Niyama – observerande.

Asana – kroppsställningar/hur jag behandlar min kropp.

Pranayama – andningskontroll/energikontroll.

Pratyahara – tillbakadragande av sinnena.

Dharana – stadgande av sinnet.

Dhyana – meditation.

Samadhi – Högsta medvetenhet, lycka och harmoni.

Som ni säkert märkt vid det här laget älskar jag att få inspiration om Universum, Livet, Gud, kalla det vad du vill, men det jag tror sätter oss alla i ett sammanhang. En sådan inspirationskälla är boken “Herr Gud, det är Anna”. Den handlar om Anna som bara blev sju år gammal men förmedlade en otrolig närvaro och medvetenhet.

I ett stycke har hon genom att sätta två skovelhjul i två baljor fått hjulen att börja snurra genom att fylla på vatten med en slang. Hon har sedan ett samtal med Fynn som hon bor oss om apparaten:

- Det där är du, sa Anna och pekade på burken med skovelhjulet.

- Absolut, vad gör jag då? frågad Fynn

- Vattnet är Herr Gud.

- Uppfattat.

- Vattnet kommer från kranen ner i baljan, det rinner in i burken, som är du, och får dig att fungera som ett hjärta, sa hon och pekade på det snurrande hjulet. När du snurrar kommer vattnet ut genom den här slangen och får det andra hjulet att snurra också.

Där ser ni. Hur man kan göra en modell av Herr Gud med ett par skovelhjul. Borde finnas i varje hem.

- Är det inte bra Fynn?

- Jätte bra. Vi kan ta med oss det till kyrkan på söndag. Det kan ge folk något att tänka på.

- Nej det kan vi inte göra, det skulle inte gå.

- Varför inte?

- Jo alltså det är ju inte Herr Gud, fast det är lite likt honom.

- Än sen då? Om det fungerar för oss så är det ju fint. Det kanske fungerar för andra också-

- Det fungerar för oss för att vi är fyllda.

- Vad menar du med det?

- Jo, om man är fylld, då kan man använda vad som helst för att se Herr Gud med. Det kan man inte om man inte är fylld.

- Hur då? Säj något exempel.

Hon tvekade inte ett ögonblick.

- Korset! Om man är fylld så behöver man det inte för man har korset inne i sej. Om man inte är fylld har man korset utanför sej och då blir det nåt magiskt för en. Om man inte är fylld inuti då kan vad som helst bli något magiskt för en och då blir det en utanpå bit av en.

När jag för ettag sedan hade ett samtal med en vägledare fick jag plötsligt en tydlig bild i huvudet av vad det innebär att utveckla sitt medvetande. Jag såg en tratt framför mig och de första 20 åren av livet befann jag mig i den avsmalnade delen av tratten. Likt en guldfisk som stöter på en vägg och bara vänder för att fortsätta, utan egentlig riktning.

För en tid sedan inträffade en händelse som gjorde att jag tvingades vända blicken uppåt, och det var en överväldigande syn – där fanns ett enormt utrymme jag aldrig stött på innan! Sakta men säkert började jag klättra uppåt den delen av tratten som går från mindre till större i omkrets.

Jag befinner mig fortfarande där någonstans. Ibland tror jag att jag fritt kan sväva omkring i den övre delen av tratten eller till och med utanför, men då dröjer det ofta inte länge innan jag faller platt eller till och med sugs in i den nedre delen igen.

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Varje dag ber jag sinnesrobönen. Jag älskar den! Den är en gammal kristen bön, men jag gissar att den passar vilken tro som helst. Den inleds med Gud, men beroende på var jag är någonstans, sinnligt, inleder jag med Universum, Livet, ingenting eller kanske Gud. Ibland avslutar jag även yogapraktiker med den, och istället för Amen blir det Namasté. Om du ska säga den, testa gärna att säga (eller tänka) den långsamt. Reflektera över vad orden betyder i ditt liv just NU.

Att vara närvarande innebär att acceptera den situation som är just nu fullt ut. Att leva i nuet. Det är det vi jobbar med när vi utför yoga men enligt den yogiska traditionen handlar det också om att ta med sig det genom livet, inte bara på mattan.

Att vara närvarande kan vara ganska enkelt. Eller i alla fall inte så utmanande, om man gör något där man får ett flöde som innebär att man inte känner motstånd och inte heller behöver motarbeta det som är. Vissa har lyckan att vara i sådana situationer på jobbet, jag har hört från tex coacher, lärare och hantverkare att de upplever total närvaro när de utför sitt arbete.

Men att vara närvarande kan också vara ganska svårt, eller utmanande. Och ofta är vi inte ens medvetna om vår icke närvarande inställning när vi hamnar i dessa situationer. Det handlar vanligtvis om att saker och ting inte blivit som vi tänkt oss. Då kan sinnets, eller snarare egots tankar och känslor igång och kan vara svåra att komma ur.

Det är precis då, som jag så ofta jag kan brukar försöka acceptera nuet fullt ut. Jag brukar utmana mig själv i att tänka “Allting är perfekt”. I början så kom en diskussion i gång i mitt huvud vid dessa tillfällen, det fanns en annan röst som svarade med “Vaddå perfekt??!! Vad menar du? Det kan inte vara menat att vara så här, det är ju helt sjukt!” etc. Men över tid har jag insett att det faktiskt kan infinna sig ett lugn när jag kan acceptera att allting är perfekt, även om det inte blev så som jag tänkte.

När jag började med yoga för ca 9 år sedan såg jag det som ett bra komplement till den dans jag ägnat större delen av mitt liv åt, men nu alltså skulle sluta med. Jag var helt fokuserad på kroppen. När instruktören pratade om andning tänkte jag att “äsch, jag kan ju stå i alla de här positionerna utan att andas sådär”. Trodde jag ja! När jag ett par år senare försökte mig på att andas Ujjayi andning så insåg jag hur mycket längre jag faktiskt kunde komma i de fysiska positionerna.

Det var min väg in till att jag först och främst insåg att jag har ett sinne som jag kan välja att iaktta och inte identifiera mig med. Och sedan att det finns något oändligt mycket större bakom mina känslor och mina tankar. I hinduismen, som yoga plockat många grundstenar från, kallas det större för Atman, i kristendom kallas det för Gud, i islam kallas det för Allah och i vårt sekulariserade samhälle så är det för de som funderar över sådana här frågor kanske något som kan kallas Livet.