När jag för ettag sedan hade ett samtal med en vägledare fick jag plötsligt en tydlig bild i huvudet av vad det innebär att utveckla sitt medvetande. Jag såg en tratt framför mig och de första 20 åren av livet befann jag mig i den avsmalnade delen av tratten. Likt en guldfisk som stöter på en vägg och bara vänder för att fortsätta, utan egentlig riktning.
För en tid sedan inträffade en händelse som gjorde att jag tvingades vända blicken uppåt, och det var en överväldigande syn – där fanns ett enormt utrymme jag aldrig stött på innan! Sakta men säkert började jag klättra uppåt den delen av tratten som går från mindre till större i omkrets.
Jag befinner mig fortfarande där någonstans. Ibland tror jag att jag fritt kan sväva omkring i den övre delen av tratten eller till och med utanför, men då dröjer det ofta inte länge innan jag faller platt eller till och med sugs in i den nedre delen igen.
Taggar: livet·närvarande
Författare: Filippa




